När Gindeln sasler. Novel af G. zu Put li t3. öfwersattning. (Forts. fr. N:o 83... — Förunderliga menniskor! — utropade Aline och slog ihop händerna; — du älskar honom ej, emeban Han ej är blind och sjuk, och han fan ej ätfta dig derför att du är skön, skönare än han föreställt fig vig. Porten öppnades, man hörde fteg komma trappan uppföre. — Armand! — utropade Clemence. Aline ordnade snabbt wåninnans upplösta flätor och öppnade dörren. Armand inträdde. Clemence gick honom till mötes och stum, oförmögen att yttra något, lutade hon sitt hufwud mot hans skuldra. Armand trydte den älftade till fitt hjerta. — Aline! — utropade han med en fällhetsftrvålande blick, — bar jag förtjent detta? Aline, halft kämpande med sin rörelse, swarade slrattande: — Nej, min bror, förtjent vet har du ej; ty hade ej din goda engel kastat din lott, så hade du aldrig sjelf dragit den. — Du har rätt, — hwiskade Clemence, i det hon rodnande och småleende upplyfte hufwudet. — Vincenz, som gissade allt, måste fria för honom, ehuru han redan lyssnat på min bekännelse. O, det war wäl, att det war mörkt i rummet; om mi hade kunnat fe hwarandra i ögonen, skulle wi ej få fort ha kommit till reda med hwarandra. Jcke sannt, Armand? Aline menade, att det wore tid att säga Hmwar