Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1863, sida 2

briljanterna och blommorna, som lånat din röst, som man tallade med ditt namn, — ty det war icke min Clemence! Förlåt mig, Vincenz, — swarade hon fmes kande, klappande hang händer. — Det ligger en lång tid mellan ven dag, då man bortförte dig från mig och min wård. Redan halfrör, uppwaknade jag till ett nytt lif. Det der är nu förbi, och vu skall få weta allt, genast i första ögonblicket af wårt åter seende. En wäns hand öppnare för mig detta nya lif, jag blickade in i bela djupet af ett ädelt hjerta. Jag trodte mig hos honom upptäcka en böjelfe; jag glömte, att vetta fora hjerta ej fick klappa för en enstild, att vet tillhör hela menskligheten. — Om han älffat mig, Vincenz, såsom jag ett ögonblick trodde, — så skulle jag hafwa glömt dig. — Clemence! — utropade Vincenz med fmärtz sam röst. — Han älskar mig ej, — fortfor hon; — han är endast min wän, såsom han är alla lidandes Mun. Det är hans fall. Och uu har jag vig åter, och du behöfwer mig, behöfwer min arm, för att stödia Dig, min fon för att fe för vig, — ty bindeln betäcker alltjemt dina älskade ögon. Armand, ej längre herre öfwer sin rörelse, fram trärde; Aline stannade wid dörrn. — Armand, min wän, min läkare, — utropade Vincenz fom igenkände hans steg. — Ni elate wän, — fare Clemence, — utan att resa fig från golfwet; hur kunde ni förtiga för mig att Vincenz war här, att han war i ert hus? Ni tunde wisserligen ej weta — — Jag wisste allt, Clemence, — sade läkaren. — DDqP mr TE I