Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1863, sida 2

wara honom behjelplig att tillreda medilamentet åt ven sjuke. Aline stod mid buffeten, och vå hon såg brodren med alla teten till bestörtning inträda, ropare hon emot honom: — Min Sud, Armand, hw. ser du ut? ad har händt? Hur — Vincens av här, — fate han, — han har fett Clemence, jett henne för jörsta gången — — Huru? — fade ÅÄÅline? — uu, i tetta VJoublick? Men, Armand, hur tunde du föra honom hit jujt nu? Hwarföre ide sernare? Det du vå, Ur: mand, att Clemence aldrig warit skenare än i dag; om han i vag sett henne behöfce blott en enda blick för att älsta henne; hwarfer, hwarjör maste Tu juft i dag sammanföra ven? Hur mycket detta argument än träffade Armand afbröt ban rock hennes exllamationer och lät henne lemna fig allt fom han behöjte till drycken. Clemence, som just åter incrädt i salongen, för att biträra Aline wid hennes förberedeljer, herte namnet Vincenz, hon studsade, och då Armand, metan han tillblandade drycken, berättade för sin syster att Vincenz befann fig i rummet bretwo, styndate hon i största bejtörtning bit. Clemence på tuä framför Dincenz; hennes baldrägt war skryntlad, je tunga armbanden, hwilta hindrade henne hare Hon ufryckt och tastat på golswet. Binceng, — utropade hon, — du här? Du fan ide je mig, stacaro Dincenz, men du hör min röst; vet är vin Ctemence, som knäböjer för vig. — Jo, det är ru, — Jade Bincenz, — ret är åter min Clemence. Säg mia, — tillare han half: högt, — hwem war den sköna, strälande qwinnan med 1 TV TT A TDAD WWF Då systonen med drycken inträdde i rummet, lag