Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1863, sida 3

jag fan winna hjertan, hwars matt jag kunde mifbruka och om hwilken jag åtminstone hittills ej haft någon aning. — Werkligen ej? — frågade Armand twiflande. — Wisst icke! — swarade Bincenz, — och hur smickrante ev kompliment än låter, få föga är den det i sjelfwa werket. Om jag blott ffulle haft mina ögon att tacka för alla mina eröfringar, ack min Gud, hwad skulle då ha blifwit utaf mig, om den der olydliga kanonkulan kommit dem en hårsmån närmare och på en gång beröfwat mig hela min älskwärdhet. — Det har jag ej sagt, — inföll wännen. — Och jag skulle äfwen bewisa er motsatsen, — fortfor Vincenz. Just tå bindeln betäckte dessa ögon, wann jag det största, ädlaste hjerta, som någonsin wändt sig till mig. — Berätta mig det, — sade Armand i synbar spänning och med mödosamt tilltämpad glädtighet. Vincenz eljest alltid så glada drag antogo ett högtidligt, allwarligt uttryck; han lutade sig tillbaka i fåtöljen och lade handen öfwer sina ögon, liksom måste han åter betäcka dem för att framkalla det minne, som återförsatte honom till tiden för hans hjelplöshet, hans blindhet. (Forts.)