Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1863, sida 3

11111 HATUNLY)TFPPÖÖL TIIIIIU ru JIDOUUÄJU tunnland. Shawlen. (Ur tidningen Urania.) Det gajs en tid, då wåra tamer satte stort wärde på ett toilettföremal, wir fet ofta ånyo tycktes träta i balgrunden. Mera än en gång wacklade ett qwinligt hjerta mellan malet af vetta föremål och ett smycke af guld och ädelstenar. Wi tala om shawlen. Man bör ej tnmäns du, att detta toilettstycke ännu alltid bil: dar få mången wacker — och lita få mången offon — gestalt. Den Numvar vande Möfwertfaftungsvufen är wida stiljd från shawlen i fordna dagar, mes dan den förra på damernas bröst och rygg litnar en fned fyrhörning, ungefar som ruter-ess, war formen på shawlen, denna länga smala wäfnad ur det afe lägsna Osterlandet, ett behagligt draperi, bestämdt för lefwande stönheter. På en och samma tid uppdykade i Frantrite twenne företcelser, hwilta raskt tilltime pade fig herrawältet i Europa: Hapoe leon ben 1:ste oc) Shawlen. Den ue öswerlejde sin samtida omlring halft annat artionde och förswann sedan lif som han. Det är en egen sat med historien om tenne östlige inwandrare ur tajleymirers nes slägte till westra Europa. Aj gul nade 50-äriga historieböcker finner man, att en Turlisk Minister i Paris på rer publilens tiv fattades af en stark bvjelje för en medborgarinna af hög rang, samt, när han återwändt till Kontanis nopel, slickade jom hyllningsoch håg: tomfisteden en prättig shuwl. Anda till tenna dag war shawlen i den stora Seinestaden ett obetant ting och då den uu uppträdde, war den en främling, med ywilten man ej förstod att umgaås. June gen anwisning för begagnandet war bi fogad. Damen förblefi twifwelsmål, huru bon stulle unwända den emottagna gÅfwan. Efter länga funderingar trodde hon och hennes wäninna, att ven tunna fina wäfnaden under den falla årstiden tunde passa till fotwärmare, och sittande framför laminen, emottog damen sålun ca sina beföt med fötterne inswepta i det mjuka och warma omstaget. Som en trogen Celadon smygande fig intill den stönas fötter, började alltjå Ovientalen sin Europeiske bana, senare steg han sieg ända till den smärta taillen till deras hjertan, wid hwilkas fötter hon först legat. Napoleon förhjelpte efter återfomsten från Egypten fin samtida till denna samhällsställning. J Cfter: landets hurems, dit segraren, litsom öf: werallt, wetat framtränga, hade hun lärt tänna shawlens rätta bestämmelse, men å dessa herrliga ställen tänlte han på sin gemål, den älskwärta Josefine. Han war ett mönster af en äkta man, denne Napoleon. Då han återwänte till vet sköna Frankrike, lare han det smalfulla Orientaliska bytet, ett urwal praktfulla kaschmirsshawlar, icke till hennes fötter,