Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1863, sida 2

fin? of wår tankewerlds kedja, hwillen wi blott ej förstå, emedan mellanlänkarue fattas of, och dot. måste lälaren försöka finna dessa föreningslänkar, för att hela och återföra själen i den wanliga banan. — Du är åter inne på ditt fantastiska gebit, — fade Aline, — på hwillet jag nu en gång för alla ej fan följa dig; då man hör dia tala skulle man funna tro att wårt förstånd är tokigt derför att wi ofta ha så tolika drömmar, och att ven wansinnige är förs nuftigare än wi, emedan wi ej förmå följa honom i hang tankars labyrinter, ehuru wi ej funna bestrida att dessa tankar äro sörryckta och sjuka. — Så kunna de synas dig, — fade Armand, och dock litna dessa tankeyttringar ofta blott en u loti på ett förstämdt instrument. Det, fom konstnäven tänker och spelar, är riktigt, men sjnukdomen har förstämt hang själs strängar, krossat banz fäns slors resonnansbotten, och det wi höra tyckes oss wara en stärande disharmoni. Med ett ord, tet fom Cles mence den gången i fina feberfantasier upptäckte, den klara bilden af fina känslor, fom blott gjorde det förs flutna till närwarande, är sannt; hon älskar, hon har gifwit fitt ord, hon skall ej älska mig och jag ffall ej erbjuda henne min hand, måhända defto mindre fom jog wet, att hou ei ffall tillbakawisa den. Aline kunde ändå ej få alldeles reda fig med de saler, fom hennes bror nyss berättat henne. Den öfwertygelse, hwarmed han uttalade fin åsigt imponerade på henne, och då hon hatade all dispyt, redan derför att hennes egen enkla, klara åsigt, syntes henne oomkullkastelig, få inlät hon fig icke widare på alla dessa undersökningar. — Du är en narr, — fade hon, — en ohjelplig narr, som aldrig skall bli lycklig, emedan du så