Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1863, sida 2

— Nya inbillningar? — menade Aline, — ech denna gåna helt wisst alldeles ogrundade. Ett smärtsamt uttryck öfwerfor Armands ansigte. — Om dun ändtligen är färdig med vin hatt och upplagd att åhöra en allwarlig belännelse, mill jag upptäcka för dig ett sjukrums hemlighet. Clemence fom hit från? Jtalien. Fasorna af ett krig, fom för: drifwit henne från hennes gods, skakningarne af re: fan, en smärta, fom hon ännu alltjemt ej öfvers wunnit, kastate henne på sjukbädden; jag fatt wid hennes säng och observerade de fantasier, hwilla drefwo hennes själ från den ena sträckbilden till den andra, och slutligen läto den hwila ut i en fridfull scen, som, upplefwad i en förfluten tid, ännu en gång framställde sig för henne. Hon låg ej mer sjelf sjnt på fin bädd, hon fatt fom wårdarinna mid en annans sjuksäng, en ung officers, hwilten en fula beröfwat båda ögonens ljud; hennes läppar uppres pade tet samtal, fom de tillsammans fört, de älskade hwarandra, och den trohetsed, som hon swurit honom i det mörka sjulrummet på slottet wid Comersjön, upprepades i hennes stumma rum wid Genfersjön. Namnet Vincenz träffade mitt öra, och det uttryck, hwarmed hon uttalade det, återljuder ännu alltjemt för min själ. — Armand! — utropade Aline missnöjd, — och en upphettad hjernas fantasier, en nervfebers bedrägliga bilder skola trära emellan dig och din lyda. Kan du tro på dessa bilders sanning, du, en läkare? — Just derför, att jag är läkare tror jag derpå, fade Armand. Den febersjukes fantafier, den man sinniges itser, ja drömmarne, hur besynnerliga, hur innehållslösa och osanna, hur nyckfulla oc gäckande re än må synas, äro ingen tillfällighet, de äro en