Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1863, sida 3

och detta med få mycken wärma, att Clemence till hälften af tjenstfärdighet samtyckte och lemnade bals fongen, för att ordna fin toilette på färden. Syskonen blefwo ensamme. — Wet du, — sade Aline efter en paus, i det hon betraktade brodren med en fast blick, hwarföre du så länge dröjt med att uttala, det Clemence är alldeles återställd samt att upphäfwa denna tråkiga efterkur? — Nåå? — frågade brodren. Aline stod framför spegeln och proberade sin nya hatt, hon wände sig om, hållande banden mellan singrarne. — Emedan du älskar henne, — fade hon; — emedan du fruftar att din patient ffulle taga afffed af dig, få snart du förklarat, att hennes sjukdom är öfwerstånden. — Hwilken inbillning! — utropade brodern missnöjd. — Blif bra ond, Armand; jag wet ändå hwad jaa wet: och med fara att förarga dig ännu mer, måske jag säga dig, att du är en riktig narr. Du älffor Clemence ... Brodren wille afbryta henne. — ååt mig då en gång få tala till punkt! — ut ropade hon. — Di älskar henne; Clemence är ung, Kön, vik och oberoende, erbjud henne din hand, hon skall ej tillbakawisa dig, hwilken hennes lif egentligen redan tillhöf, sedan du återskäntt Henne det. J slolen båda blifwa lyckliga; saken är så enkel att det werkligen fordras en grubblare såsom du och en drömmerska sådann fom Clemence, för att ej för längefedan hafwa afgj ort allt. Mr mand blef allwarlia, nästan högtidlig. (Forts.)