Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1863, sida 3

— J fordna tider, jan wet ide huru långt till: baka, — började hon, — borde på denna egendom, fom då war ett stort gods, en sträng grym herre. Han war en slräck för när och fjerran boende. Ibland andra grymheter ban begått, bade han dömt en ung flicka of fina underhafwande till döden. Hwilken för: brytelse hon blifwit anklagad för, har ide legenden omtalat, blott att hon war oskyldig. i Dödsstraffet, för att göra det ännu grymmare, blef sådant, att hon skulle föras ut till den klippa, som ni såg derute, och lemnas der att dö af hunger. Denna grymma befallning blef werkställd och det arma offret blef affördt. Men hwem målar tyranneng för: wånina då hon ännu efter en wecka befanns lefwande. — Hans raseri kände nu inga aränser, ty han trodde att någon under nattens mörker smugit sig dit för att bringa henne föda, och hotade alla med döden. Wakt utsattes på alla stränder rundt omtring, men ingen upptäcktes, och dock lefde det ämnade offret änun en wecka. . — Slutligen bemärktes, att en dufwa hwarje midnatt slög till benne med föda i sin näbb. Denna blef af tyrannen stjuten, men en annan och tredje kom i stället. Misströstande om att kunna sålunda döda henne, beslöt den grymme att på ett annat wis mwertställa det. Han lät taga henne från klippan och hals: hugaa den oskyldiga. Den bila, hwarmed detta mertftälldes, har sedan aldrig kunnat rentwås, dess fil är rostadt af det oskyldiga blodet. Den finnes ännu i behåll på mår mind och den unga flickans wålnad ii far fig der hwarje natt, hölid i hwit dräst, utan hufwud och med blodig hals. Klippan fom för alla tider bär namnet efter henne, heter Liisantallio. (Korti.)