Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1863, sida 3

i dyrbara pelswerk i en beqwäm rack, efter ett par starka hästar med winden på ryggen. Under qwällsmörkret mötte han en qwinna, som sträfwade mot urwädret och steg till knäna i fnödrifs worna. Oaktadt hon bemörtade fig att dölja anfigtet i fitt huckle, blottades det af en stormil, just då hon war mid sidan af wagnen, få att Gustaf i Henne igen: kände fin moder. Han ropade genast åt henne att fitta upp i åk donet, men hon wek af åt sidan, och förswann för hans ögon i urwädret. Han befallde fin kusk Hålla, och sprang ur för att få reda på modern, han fruktade att hon löpte fara att sjunka i drifworna. Jnnan han fom i gång på fötterna med fin tunga pels war hon långt förut på mäg till en enflig stuga. Nyfiken att få weta hwad hon skulle göra der få sent på qwällen, och ifrig att få råka henne, ftöfmade han efter i snön. Hon hann före honom in i ftugan; han anlände senare, och hade all möda att slippa in i mörkret i den förfallna boningen. Der såg han en rörande syn. Hans egen moder tolf barns moder, höll wid sitt rika bröst en fattig qwinnas lilla barn och gaf det föra från sitt hjerta. Omwad gör mor nu? frågade Gustaf betagen. Fo, swarade Kerstin, utan att störa fig, Anders Olsmor brukar alltid få litet mjölk bos mig åt fin lilla gosse, om qwällarna, emedan hon ide har att ge honom sjelf. Wåra kor ha sinat, få att wi ide ha mera än hwad fom går åt för dagen, och lilla Pena, som mätte ut åt of, glömde att gömma åt An