Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1863, sida 3

skaper af älskarinna, maka och moder, hvilken skål åtföljdes af följande verser af J. J., hvilkas både skämtsamma och allvarsamma innehåll vittnar om poetisk talang, och derföre med nöje torde mottagas äfven af denna tidnings läsare. Förestår oss nu den hurva lotten, Att med perlan i pokalens botten Dricka qrinnans, skönsta perlans, skål. Qrinnans! — Ack hur rikt det ordet klingar, Hur det känslan uti vågor bringar, MEESE AE 96656 VV RV, t 2— Ilur det likasom elektriskt laddar Våra ådror — och vär lugna bil. I, som forsken i naturens riken, Skaparn hållande i mantelfliken, Månne än I qvinnan forskat ut? ÅInatomer! Kunnen I bedyra, Att det väsen, som gör oss så yra, Att det verkligt hör till slägtet: Homo, Och ej narrat också er till slut? 4 IIan I någon engel dissekerat? Ian I kännt, hur vingarne vibrerat På en himlaborens skulderblad? Qvinnan skapades att oss förtrolla, Låt oss då vår ungdomstro behålla, Ått hon har, men gömmer sina vingar Blott för någon himmelsk storparad.. Eller svaren, Esculapii söner! Finns mixtur så söt som qvinnoböner, Pimns dekokt så bäsk som qvinnoharm? Hennes läppar äro helsobrunnar; Homöopathen sjelf med fröjd förkunnar Allopathens seger, då han rusas Vid en qvinnas ömhetssulla barm. Botanisten vill ej mer förlora Qvällens stunder hos sin vissna flora, Då han skådar lifvets skönsta ros; Geoloyen glömmer jordens daning, bå om himlagloben han får aning, Zoologen fäller tjusad häfven, Och papilion — srinnan — flyr sin kos. I Euclidis vinkelräte vise! Dubbelt edra tankars djup vi prise, Om I lösen kärlekens problem. Söken att med integralen sinna Vägen till hvar skön och älskvärd qvinna, Då skall Fysikern som urkraft ställa Skönhet främst i skapelsens system. Mineralogin må sen förklara Fenomenet, detta underbara, Att ett hjerta. formadt utaf sten, Blixtsnabbt mäktar sig till rar förvandla, Hur det känslans glöd kan så behandla, Att den byts till is, — det må Kemisten Pröfva, om han det ej pröfvat rein. Mystiska och dock så enkla väsen! Lilja bland de simpla menskogräsen, C cinna, outgrundliga natur! Moder, så som himlen blott kan amma, Alskarinna, — altare och slamma! Slaf, tyrann! An lanum, än lejoninna, Fridens genius, i strid hjeltinna! Ar du endast menska, eller hur? Spann du ej i tidens morgontimma, Ledd af gudaljusets första strimma, Träden till den dolda telegraf, Som förenar jords och himmels under! l Och ännu i lifvets sista stunder, Då vi röna få förgängligheten, Tolkar du för forskarn evigheten, — Du, hans lefuads verkliga seraf! IIur vi alltså väga, mäta, gräfva, Hur vi efter nyckelknippan sträfva, Som Allfader räcker oss på skämt; Låt oss aldrig för det outredda Glömma bort det tusen gånger sedda, Qvinno-ögat, makans, älskarinnans, Modrens, dottrens, engelns — hoc est — qvinnans. Qvinnans skål — vår skönaste — alltjemt in