Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1863, sida 3

och drog sig ur werlden. Jag wet icke mera, utom vet att hon alltid i fina böner beder för grefwe Ons stafs lycka. Grefwen bleknade, synbart slagen af sitt samwete; han mindes sorgsen huru han för roat sig med att förtjusa den ena unga flickan efter den andra, och fe dan lemnat dem utan all uppmärtsamhet, och ansett allt fom blott lek. Sywad heter hon ? frågade han fakta. vJag fit tjenst fom hennes kammarpiga, mir jag war sexton år, och hon behandlade mig fom en fyr ster de twå åren jag war i hennes mors hus. Af henne lärde jag allt det lilla jag wet; hon war en så ljuf lärarinna. Aldrig skulle jag wunnit så mycket nåd för grefwens ögon, om jag icke lärt af henne att tala någorlunda lift te bildade; det war således egentligen blott ett återljud af henne, fom wann grevens tycke, och ide jag sjelf. Jag kunde derföre icke med samwete taga åt mig, tet som egentligen tillhörre henne, och som jag också wisste huru hennes hjerta war ftämdt för grefwen, trodde jag, att Gud, fom les der allas wåra öden, också nog en gång skulle föra grefwen till henne. Det hare warit farligt för mig, om jag ställt mig i wägen för hennes förr efter sednare skulle grefwen ledsnat wid mig, fom blott är en swag härmning, i synnerhet om grefwen fått fe henne, mitt mönster. Det hare warit fynd, om jag tillegnat mig en annans goda. N Grefwen wisste icke hwilket han skulle mest be undra, den fromma Kerstins försakande ödmjukhet, eller den lärarinna, fom bildat henne få mil. (Ferts-)