Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1863, sida 3

O! att jag dör, förrän vi målet hunnit, Kanske mitt blod det har förgäfves rnunit: Räcks utifrån ej någon hjelpsam hand? Skall Polen i sin frihetskamp gå under? När lyftes ankaret på Englands strand! Hvi dröja örnarne i Galliens lunder Vårt land barbarerna alltjemt föröda. Skall det först plundras, brännas och förbläda 3 Skall Polen få sin plats bland fria land, Skall det för evigt slita sina bojor, Och segersånger fylla Weichselns strand, Och gifva genljud uti slott och koior? Ja! tidens tecken synes det bebåda, Men ack! den dagen får jag aldrig skåda. (Rösten aftager i atyrka.) För Polens frihet är min sista bön, Min arm kan icke verka mer i striden. Men död för fosterlandet är dock skön. Då har man löst sin uppgift uti tiden. (Han sjunker ned på gräsmatton.) Blif min paradsäng, gräsbevuxna tufva! Jag kallas hem af fridens hvita dufva. (M. n. A.) (Dör.)