Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1863, sida 3

Gack hem till bröllopsgården, Olle, du kanske behöfs der. Ja, ja! det war sannt, jag skulle helsa från mor, och bedja dig komma dit i afton, det blir liksom en efterdans. Derpå hoppade han öfwer gärdesgården och gick med bastiga steg framåt wägen. Han stannade plötsligt ett ögonblick, antog sin twärsäkraste min, swängde häftigt med högra armen i luften, slog till en knyck med den knutna näfwen och fade helt högt: Den fom hade ett torp! Mera fade han ide, men det är Hart att han såg i andanom ett litet torp, med ett litet åkerstycke, en liten ko och en liten gris — samt Kerstin med en mjölkstäfwa. Kerstin hade åter upptagit torfyxan, och som hon war litet noggrannare än Olle, företog sig hon att bulta ånyo på de små kokor han lemnat. Bäst fom hon stod der, hörde hon en häst anägga på landswägen, såg upp ett ögonblick, men wände sig bort, och fortsatte att bulta. På den gnäggande hästen, som stegrade sig af otålighet, satt en stätlig ryttare, grefwe Gustaf. Hans falkögon upptäckte genast Kerstin. Jcke mar hon få wäl klädd, fom då hau mötte henne på kyrkwägen, men hwad betyrde det, att hon för tillfället gick i en fläckad arbetsdrägt, hon kunde ju lätt Flädas i det dyrbaraste siden och spetsar. Han hade hela tiden sedan han såg henne, första gången, roat sig med att i inbillningen pryda hennes täcka gestalt med de grannaste drägter. Han tyglade fin häst och ropade med en tang full, förförisk stämma: God afton, Kerftin lilla! Hur mår du i bag? 1