Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1863, sida 2

grannlåt. Flickorna hade i allmänhet hwita tlädningar och ljusare bindmögfor. Gummorna woro litet sömniga efter den öfwerflödiga middagen och det starka ölet, men gjorde sitt bästa med att hålla god min, och bewittna dansen med bruden. Karlarne i fina hems wäfda klädesrockar och becksömsstöflor stodo skockade nära den öppna dörren; uti den och utanför trängs des åskådare af begge könen; äfwen fönsterna woro utanför belägrade med tätt packade hufwuden, gum mor med bhudel, och hwithåriga barnungar, nyfikna åskådare. J ett hörn war ett bord, der trenne spelmän sutto. På bordet stod en stor tom silfwerbägare, hwari bruden skulle lägga de skänker, hon wäntade uns der dansen. Bruden, grannt utstyrd med gullkrona, konstgjorda blommor och brokiga band i oändlighet, fatt ännu bredwid brudfrämmandet, den magra fodtenbarns morskan, som hade klädt henne, och nu skulle bewaka alla de lysande bronsgrannlåter, som bruden hyrt för dagen, i fall de skulle falla af under den blifwande dansen. Den gamle presten stod midt på golfwet och rökte fin sjöskumspipa i tal med brudens fader, om utfig: ten att få wackert bergningswäder för rågen. MNi har få wacker gröda, kära Måns Persson, fade prosten, Gud gifwe eder wackert wäder! Men jag undrar, hwarföre ni icke sköt upp bröllopet tills efter bergningen. S(h! det behöfde jag ide, swarade Måns Persfon, drygt, jag har fullt opp sedan i fjol; det är bara frälsebönder, fom twingas att dröja med fina gästabud, tills de fått en smula på logen. Min bod är pin full hela året igenom.