Norrländska Korrespondenten – 1 juli 1863, sida 3

sina ögon in i pastorns bo och underrättade mig om allt, när jag emellanåt tittade in till henne, ty hela byn war mig fär, och jag är fom baru huset hos alla bondgummor. Sag Iyfer sjelf för of om föndag! fade fom ministern, odc) efter tredje lysningen skola wi genajt migagd. Anna och kaplanen förstodo hwarandra för wäl att någondera tala om tillrustningar till bröllopp; allt hwad de behöfde för egen del fanns ju i huset; de behöfde så litet, och att hålla något kalas kunde aldrig falla kaplanen in. Dagarne före sista lysningsdagen förgingo liksom dagarne förut, utom det att Anna började wäfwa en timma tidigare på morgonen och höll i en timma längre på qwällen och ifrigare hela dagen än någonsin. Hon skulle ju wäfwa dubbelt. Kaplanen war tyft och allwarlig och Höll fig längre än wanligt ute på åkern, der han förde träde med egen hand. Han hade ide råd att förspilla en sqwart till att wexla ömma ord med sin trolofwade. Som wigseln skulle ske så snart, få besparade de fig kostnaden att köpa förlofningsringar, det war nog med wigselring. . Dagen efter sista lysningen stod färdwagnen, fås dan som alla Uplandsbönder bruka, men för tillfället högtidligt nymålad med stenkolsolja, allt kaplanens eget arbete, förspänd med de begge hästarna, som han sjelf uppfödt och den dagen ryktat riktigt glänsande. En stor gödkalf lades jemte fodret i bakwagnen; kaplanen fatte fig upp och toa tömmarna; Anna, klärdd fom en bondflicka, med sjalett på hufwudet och en hemwäfd grör sjal, tog plats wid hans fira och det bar af med raskt fart till Stockholm. Fästmön ftadnade på hötorget och sålde kalfwen, ingen anade i