Norrländska Korrespondenten – 1 juli 1863, sida 3

Du är få flitig, Anna lilla ! Ja, jag måste nu arbeta dubbelt. Lemna wäfwen en stund och kom och tala med mig litet om hwad wi skola göra. Anna hoppade öfwer brädet och följde honom in i hans kammare, der hon aldrig förr warit på fame ma gång jom han. Nu satte hon sig orädd wid hang sida i den tarfliga foffan, hwars träd han gjort och hwars madrass hon hörlärdiget af björmossa. Sig mig nu, Anna lilla war du i gamla boftälldhuset när jag förjta gången fom dit? Ja, det war jag. Jag mille för fifta gången taga afffed af detta ställe, der jag haft få glada du: gar, och få wille jag wädra Åt efterträdaren men ann ide. Slada dagar? Dina föräldrar ledo ju mycken nöd 2 De säga att det warit nöd: men jag war bara barn, och mina föräldrar woro å goda mot oss barn. Wi förstodo då icke annat, än allt war som det skulle wara. Den enda sorg jag hade, war när min fader dog, men han dog så nöjd, seran han tackat Gud för all nåd han njutit, och giswit oss det rådet att aldrig knota utan att wara nöjda med allt hwad Gud gifwer och gör. War det du som skickade mig honiungen och brödet 2 AE tala ide om det mera, det war få litet, alt hwad wi hade att lefwa af war det lilla arfwet, som pastorn lät of behålla, mi hade bort gifwa mer. Hur kunde du, fom bodde en half mil bort, få dina gåfwor till mig få obemärkt? Det war en granngumma i byn, med hwilken jag war wän sedan barndomen, och hon hade ständigt