Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1863, sida 3

De hunno ensamma med alt lika fort fom fina gran: nar med större arbetsstyrka. De pratade aldrig bort tiden, såsom de andra i byn. Omar tredje söndag predikade kaplanen i moderkyrkan, hwarje gång skickade prosten ordentlig bjud: ning till honom att äta middag på prostagården, såsom alltid wanligt, men faplanen betadade fig, mottog aldrig bjudningen utan skyndade hem, klädde genast af sig sina dyrbara swarta prestkläder, påtog sig den skinnskodda hwardagsdrägten och åt fin tarfliga mils tid af fill och bröd, måttligare än någon torpare. Det sades om honom, att han wände på hwar kaka ett par gånger, innan han bröt den; dock mar han ide girig, ty aldrig sid någon tiggare från hand gård utan att wara mitt. Ett par år förgingo på samma sätt, och husets ställning blef allt bättre. De nya byggnaderna woro i ordning, planteringarne hade wuxit upp och hwiftade så wackert ljusgröna omkring de rödfärgade husen. Ladugården war full af råmande, grymtande, bräkande, kacklande och snattrande djur; de gamla ston faplanen köpt, hade lemnat efter fia twå unga, och ett par föl hoppade redan kring dem. Kaplanen hade hufmwudsakligen lagt fig på foderodling och djurafwel. En dag satt kaplanen fördjupad i fin bibel och avrundade på Matthei nittonde kapitels tolfte wers, hwilken katolikerna nyttja till bewis för det ogifta ståndets större helighet, och då han tänkte på huru många bekymmer hans fattiga medbröder, de andra komministrarna, fom woro gifta, hade för att upp: föda fina barn, stadgade han fig allt mer och mer I det längesedan fattade beslutet att förblifwa ungkarl för beständigt.