Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1863, sida 3

liderport, på en liten instängd gård, der trenne sidor utgjordes af spillror efter loge, stall, fähus, m. m., den fjerde sidan föreställde sjelfwa manbyggnaden, tolf timmer hög, öfwerwuxen med wäggmossa, och med trenne fönster, hwari flera rutor felades, medan de qwarsittande glimmade dunkelt af regnbågens färger. Gårdsplanen war ojemn, full med etternässlor, sopor och orenlighet, en jetteråtta skalade skygg deröfwer, och rakt in i den halföppna förstugudörren; allt hade ett arått, trafiat utseende och förrådde att den wårldslösa, ohjelpliga fattigdomen der länge haft sin bostad. Sjelfwa skjutsbonden kunde icke underlåta att mumla: här må trollen bo, men ide folt! Men presten fade helt högt: Gud ware lof, det är mitt eget hem! J detsamma han med fin kappsäck under armen skulle gå fram till husporten stannade han plötsligt och stirrade framför fig, fom om han fett en syn. Han såg också något, fom föreföll honom färde les underbart. I ett af de usla fönstren, hwars ena hälft stod öppet, framskymtade, men blott ett par ögonblick, en gestalt, fom för hang i bibliska syner uppwärmda inbillning, syntes fom en god och under ffön engel, en af dessa som swäfwade fordom omkring en werldskunnig krubba, öfwergjutande jordisk fattig dom och fullhet med himmelsk rikedom och glans. Synen förswann genast; han frestades att anse ven fom en belöning, fom ett förkroppsligadt swar, ett englawälkommen åt den ödmjuka tacksamhet, hwarmed han inträdde i den usla boningen, men han kufwade snart denna tanke såsom andeligt högmod och sade för fig sjelf: mi äro ide wärdiga sådana syner! Men hwad kunde det wara? ... ett qwinnobarn finnes ej på jorden få madert! (Forts.)