Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1863, sida 3

Uppriktigt sagdt är stället ett bland de klenaste: man har sagt mig att den sista komministern dött i stor uselhet, och inger har anmält fig till att bli efter: trädare. Den fom föder foglarne under himmelen, föder nog också en komminister. Jag är bondeson och fan arbeta sjelf utan att behöfwa lega drängar. På detta fått blef Lars Larsfon befordrad till komminister. Fjorton dagar derefter for han med de tio riksdaler, fom erkebiskopen återbetalt, samt fullmagten hwilken erkebiskopen sjelf löst åt honom med en summa fyra gånger större än det lilla ficklånet, i en skjutskärra till sitt nya hem. Han förde med sig hela sin egendom, en kappsäck med nödtorftiga kläder, en säck med bröd och ett par fårbogar, samt flöjdwerktyg. Detta war behållningen utaf fiju års tjenst såsom adjunkt, wida mindre än Jakobs lön: Lea. Men Lars Larsson hade Jakobs tro och ihärdighet. Då han kom farande på landswägen mellan grön råg, såg han framför sig byn, deri hans. boställe låg. Wid ena ändan af byn syntes det grått och förfallet, med mossiga wäggar och murket brädtak. J söder om det låg en icke obetydlig trädgård, utan träd, med förwuxna stickelbärsbuskar och en småskog af förtorkade karborrar och bolmört; derinne rotade nu för tillfället hela byns swinahjord i ostörd frihet, såsom på en allmänning. Från landswägen, såsom wanligt wäl arusad och fast, förde en äfwen såkallad wäg upp till byn, men aldrig sandad, bestod den af djupa, efter wintern ännu ej upptorkade lerfåror, i hwilka skjutshästen måste tnoga fig fram; det mar tydligen swårt både att fomma till och från denna by. Ändtligen förde presten in genom en gisten, sned