Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1863, sida 3

Gödzell war mycket snäll, ja, nästan snällare än Oldenburgaren Nero, som wrålade ursinnigt, då han såg huru jag lyftades högt mot taket; hwilket troligen förekom hans tjurskalle såsom ganska wådligt och haldbrytande för mig, hans favorit. Men jag skulle få ännu större skäl att tyda om ekonomie direktören. Hittills hade jag att tacka honom för bröstsocker — snart fick jag honom att tacka för min frihet. Dermed tillgick på följande sätt: En dag nära jul (jag gick då i min sjette winter) kom han, som wanligt, i ladugården, och då min mor och jag woro ensamme derinne, satte han fig på drantfaret, talade och fade: Men min föra Bolla, det är ju stor fynd om pojfen, fom tu håller fången härinne och alvrig låter få frisk luft. Jag, fom stod wid efonomie-direftörens knän, tyckte få med. AhH! Direktörn wet nog sjelf bäst hwarföre jag inte will låta folk se bonom, swarade min mor, i det hon wände bort sitt rodnande ansigte och strök Nofamunda, hennes älsklingsko, öfwer ryggen. Alla på godset, båd stora och små, peka bara fingret åt Ho nom, stackare, och det kan jag inte lida för min död. Hwad rår han för att han V få... så ... Lik mig, menar du wäl? fortsatte direktören. Ja, detta fan ide nekas, han har mitt swarta hår, mina mörka ögon et cetera. Ja, Gudnåd! snyftade min stackars mor. Se få, war ide ledsen, Bolla! Jag tycker just om JSmael för denna likhets skull, och fom jag säkert al: