Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1863, sida 2

— ———— —— Ådjulankten. (Af W. v. Braun). (Forts. fr. föreg. N:r.) My förundran, nya lyckönskningar! Sedan sällskapet lemnat bordet och alla omfamningar blifwit gjorda och alla gratulationer afhörda och betackade, sökte de unga älskande en tyst wrå, der de ostörda sunde uttala öfwermättet af fin sällhet. Under öm ma kärleksbetygelser berättade Emma för Sebastian, huru hon förtrott fin böjelse åt fin far och huru han genast gillat densamma, men tillika förklarat nödmändigheten af Sebastians bortresa för en fort tid, på ret han få mycket friare kunde werka i saken. Äfwen mamma — tillade hon rodnande — hade mot min förmodan ingenting att inwända och ... oh... Du får wäl icke dina gamla skrupler ig... Tyft! — sade Emma och qwäfde meningen med en kyss. Sebastian kunde dock icke, utan att uppenbart strida mot brutet, tillbringa hela aftonen wid fin ons gels sida. Han lösslet fig derföre på en stund, för att nalkas öfwerstinnan, hans blifwande fru fwiärmor, fom satt inbegripen i ett religiöst samtal med mamsell Amandas kyrkoherde. Hon räckte Sebastian moderligt sin hand och berättade honom, att hon warit mycket sjuk, alltsedan hon genom Guds nåd och hans hjelp blifwit räddad ur den rysliga faran. MNiv man fett rören få nära, — tillade hon —