Norrländska Korrespondenten – 9 maj 1863, sida 3

att han länge burit en ljuf smärta i sitt hjerta. Och häraf fer man wådan af att hysa adjutanter och andra lösdrifware i sitt hus. Om än ide fjöäfmentyret kommit emellan, hade jag wäl ändå, för att få husfred, slutligen måst bekänna fort. Men fom far kerna nu stå i all synnerhet, finner jag ganska billigt, att den fom återgett mig flickungen må taga henne tillbafa för arf och eget. Säledes wågar jag Hoppas, att herr baron Sebastian Hjertensköld upphör att fe så surmulet på mig, för den 14 dagars skärseld han genomgått, då jag nu uppmanar mitt herrffap, att gemensamt med mig drida en skål för hans högtidliga förlofning med min fjöfvöten till dotter, fom i alla fall en gång skulle flyga ur boet. Gud wälsigne eder, älskade barn! hurra! Stålen tömdes under högljudda lyckönskningar, och de lycksaligaste känslor genomilade derwid Sebastians hjerta. Alt tom få oförwäntadt, att han Enappast tordes tro på fin sällhet. Då tände han fin trolofwades warma handtryckning. Han såg i hennes tårade öga. Hwilken himmel af kärlek log ej deri! — Nej, jag drömmer ide — hwiskade Sebastian till fin rodnande mö — du är min, min... store Gud! denna stund uppmäger ett helt Lif. Smwad tyder du om surprisen, Sebaftian? — frågade öfwersten, skrattande, war den ide bra uttänkt? Jag har tyckt om surpriser allt sedan jag war med wid Bornhöft i werlden. Men tag du nu ut din förlofningskyss, det är din rättighet och dessutom den bästa desert jag kan bjuda dig. Jag skall sedan traktera dig med något mera redbart. Under det Sebastian tog ut fin rättighet af fin blyga, men lyckliga fästmö, lade öfwersten ett dokument på en silfwertallrik och befallde en betjent