Norrländska Korrespondenten – 15 april 1863, sida 3

han med häftighet och började att gå fram och tillbaka på golfwet; — det är ide nog härmed. Jag frukt tar, ja, jag har stora skäl att frukta, att äfwen öfwerstinnan har börjat att se på mig med alltför milda ögon. Sednast i går afton, då wi woro allena, satte hon fig wid min sida och, sedan hon inledt ett samtal om tärlefen, talade hon derom med uttryck och blictar, få warma, att de swårligen kunde missförstås; och då någon hördes i yttre rummet, slutade hon med att warmt trycka min hand och bedja mig att alltid anse henne för min trognafte, min mest tillgifna wän .. min fyfter... 3 fanning, bra mycket sagdt af en fru, fom ännu är wacker nog. Öfwerstinna och guvernant —, stjufmor och ledarinna —, båda förälskade i mia, som icke har öga för någon annan, än den sköna Emma, hwilken återigen på en liten tidtyckes skyggt undwika mig. Hwilken förb— otur att ha en sådan tur hos fruntimmer! ... Men jag ffall wäl formera den olyckssaliga pennan och fedan åter in: stoppa lappen, på det hon må tro att jag aldrig fett den ... Wi förflytta oss till salongen, der öfwerstinnan primar wid kaffebordet, i en morgondrägt, så utsökt smakfull, att man nästan kan se, det hon will behaga, om ej just sin, på golfwet spatserande, herre och man, åtminstone någon annan. Den owanligt friska fårgen på hennes finder och de fmarta, plänfande tocfarna gifwa henne ett snart sagdt ungdomligt utfeende, ehuru den misstänksamme häraf lätt ffulle funna göra slutsatser om anbragte artificiella hjelpmedel. Guvernanten sitter med sin hålsöm wid ett fönster. Af den nästan blossande ansigtsfärgen och den märke bara höjningen af hennes smägtande barm, skulle en betraktare möjligen kunna döma till, att hon är oro: