Norrländska Korrespondenten – 15 april 1863, sida 2

handling försatt fig i en ohjelplig misskredit, redan wid berättelsens början. Dock, om man fördomsfritt tänker på saken, sinnes det mycket fom fan Kinda Hos nom till urvjäft. Först och främst får man medgife wa, att kammarjungfrur, i all fin ringhet, stundom tunna hafwa de allraskalkaktigaste, noblaste och mest inbjudande fröken läppar; men fom nn veritabla frö: fen-läppar endast äro söta skådebröd, dem ingen får widröra, endast beundra, är det ju ide få underligt om en ung man, hänförd af likheten, plockar det körsbär han kan räcka, under det han suckande tänker på det han icke kan nå; och sedan, om blott en frukt är söt, hwad frågar man i det hela efter i hwad jord: mån trädet, fom burit den, är uppdraget? Om få: ledes mina damer wilja anklaga någon för advjutantens swåra förbrytelse, blir det wisserligen mår Herre sjelf, fom, lika gifmild mot alla klasser, underftundom smyckar en stackars tjenstflicka, med behag, som en prinsessa kunde afundas henne. ÅPigor äro folk också, säger biskop Tegner, och deri har han mycket rätt. De funna till och med wara hyggligt och ans ständigt folk, ja, få hyggliga och anständiga fom trots någon merldsdam, ehuru de ide anse en kyss för Hela werlden. Och härmed har jag förföft att förswara såwäl kammarjungfrun, fom adjutanten, ehuru jag fruktar att det warit fåfängt. Efter flickans bortgång, fom, jag försäkrar det wid min författarära, inträffade på ögonblicket, bör jade adjutanten, hwilten wi hädanefter Wilja falla wid hans dopnamn, Sebaftian, att litet nogare betrakta den penna ban höll i handen. Den war swart och nedsölad, som gemenligen alla fruntimmerspennor, men längst, längst upp, wid rörets slut, tyckte han sig skönja något rödt innanmäte, hwilket förundrade