Norrländska Korrespondenten – 11 april 1863, sida 3

gen och lät påskina fin önskan att den utmärkelse, Ho nom war ämnad, tills widare måtte uteblifwa. — Herr landshöfding — tillade han med sin wanliga frispråkighet — jag har blott en gång fikat efter en stjerna, men en stjerna i krinolin, en helt anspråkslös och borgelig, men fom skulle ha gjort mitt lif ljust och min framtid afundswärd. Denna stjerna har gått och ratat fig för mig, och jag undanber mig underdånigst den äran af någon annan. Hade jag haft paret, en under armen och en på frace ken, kunde det få ha warit. Nu skulle den kungliga blott förefalla som en qwällstjerna öfwer min lefnads enta återstående glädjeämne. Fjorton dagar sednare lyftes första gången för grefwe Palm och Ragnhild Stenström. Alla stadens damer riste sina hufwuden och ffräs nade i chorus: — Oh! En grefwe och en lappflika! WBisferligen en bildad flicka, en god flicka, en söt flicka och en rik flida... men i alla fall: en horribel mesalliance: Alla stadens ungherrar skuro tänderna och Enorrade: — Den Palmen! En fattig fate! Wisserligen en grefwe, och en hederlig karl och en duglig karl ... omen i alla fall: Ragnhild Stenstrom .. oh! en horribel fortune! Så der korsa hwarandra någon gång qwinnornas och männens åsigter. Hwad som är sätert, är, att grefwe Balm för Gud och hela werlden af tänfla och öfwertygelse instämre i re sednares. Och nu är det på denna historia totalt Slut.