Norrländska Korrespondenten – 8 april 1863, sida 3

wet att om det är mig möjligt, uppfyller jag den, får widt den ide strider emot gudomlig och borgerlig lag... — Kan moster tro mig begära något sådant? — Nej, det är fannt... nåå, hwad är vet hon nu har på lilla lefwern, min pulla? — Ac, min älskade moster, det är så ytterst fat tigt och uselt för Blondins numera, sedan gumman fick flag... få jag wet bestämdt att de swälta. In: gen kredit i bodarne. .. nipper och fläder börja fäljas och fattigdomen står der för dörren... en fattigas vom få mycket hemskare, fom den saknar allt medlivande och fom ingen menniska wårdar fig om... — Joa, fom man kokar, få får man äta... Ragnhild reste fig och smög sig intill fin fofters mor, kring hwars hals hon lindade fina armar. — Min bön är uu att moster wille... bara al: drig så liten smula... lindra deras nöd... Gumman Stenström spratt upp, ryckte utaf sig brillorna samt utbrast: — Det säger jag vig Raanhild, tala aldrig ur den ton med mej! Kanske jag ffa gå och sticka foder storpan i mun på den der ödlan, fom Plurina kallar henne, den der markattan, som dragit så mycken sorg och smälek öfwer of... är du alldeles ifrån före ståndet? i — Goa mofter, blif inte få häftig! Jag tänkte att det skulle glädja moster, fom är få gor mot fat tiga, att få göra något äfwen för Blondins. — Och det är du, som vigilerar för dem? — Sa, det är jag, just jag. min snälla mosters egenhändiga Ragnhild — swarade denna och flingrade fin arm kring gummans midja, samt klappade henne med oemotståndlig instälisamhet på kinden. — Fa — fräste gumman — det är inte wärdt