Norrländska Korrespondenten – 1 april 1863, sida 3

nes hand och öfwerhöljde den unga qwinnan med fys: far, derunder ideligen upprepande orden: — Ragnhild, mitt söta wälsignade barn, mar lugn fom en filbunke! Mör-Ante du, Mör Ante, det swinet! Di äb öfwerkörda nu igen, öfwerkörda hmars enda en, fom kattor! Su signe Mör-Ante, det swinet! Ragnhild fattade ide ett ord af gummans erclamationer och stora gester, och för mycken lethargi hade äfwen för tillfället bemägtigat sig henne för att hon deråt skulle kunna egna hwarken uppmärksamhet eller intresse. Omsider slumrade Ragnhild in i en af oroliga fantasier uppblandad sömn, och gumman Stenftröm passade derunder på att genast skicka bud efter sin högra hand, grosshandlaren Pluring. Han lät icke wänta på sig. ö — Hur står det till, madam Stenström lilla? ... Jag hör att mamsell Ragnhild är fjuk... i — Jag har bett grosshandlaren komma hit för att rådgöra med mig om passande medikamenter. — Jag ordinera? ... — Nej, wi ffa utfundera något... wi båda förstår herren... och wi ffa lyckas innan wi ger oss, fom ihåg mina ord: wi ffa lyckas ... så sant jag heter Babba Dea Stenström! Conferensen warade i twenne timmar och par: terna åtskiljdes, fom det wille synas, hönjt tillfreds ställda med refultatet af deras Åutfunderingar. Endast på wår wän Plurings ansigte framskymtade då och då en liten molntapp; men den skingrades också lika fort. — Det anade mig, ta mej tusan plåtar, att det war ten der göten fom låg mig i wägen. Men jag undrar inte på henne... han är ett praktexemplar