stycken mosters barn, då hon hängde på henne en af de klenoder som herr Erik hade gifwit henne, deribland war ett demantkors mycket skönt; då mormor kom in och säg att hon gick så swartkladder, sade hon: kära Malin, hwi gär du alltid i swart? Då brast hon i att gråta och sade: kära fru mor, detta hafwer warit min drägt alltsedan jag kom ur min fru moders hus; då sade mormor: du skall intet så mera gå; och wid hon satte det diamantkorset på bruden, fade mormor: nej, det skall du bhafwa sjelf på dig, och tog det få och hängde det på hennes bröst; då brast hon åter på nytt till att gråta, och kysste mormors händer; sedan säg bon intet mera få bedröfwad ut, fom hon allt bortföre gjort. Hwarjehanda. Kapten Dahlfelt war en af Carl XII:s blå g08far. Om honom går ännu mången munter berättelse. Det säges att han, i likhet med Otto von Fieandt, den af Runeberg besjungne, ej trifdes far: deles wäl under andras befäl, utan älskade på egen hand agerad med sin lilla utwalda skara. Ute på ströftåg och rekognofceringar utförde han med denna mången bragd, som wäl warit wärd att af historien minnas. Hwad om brast denna lilla skara i styrka, ersattes genom mod och fintlighet. Dahlfelt hade ett egendomligt sätt att uppmuntra sina bussar —