Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1863, sida 2

dertecknat de traktater, hwilta tillförsäkrat Polen dess nationella sjelfstyrelse, och hwilka traktater dock aldrig blifwit de jure, om ock de facto, hwad Polen angår, upphäfda. Genom sin protest mot Krakaus införlifwande med Ofterrike, har Sweriges regering friare händer i den polska frågan än de öfriga re geringarne, och det är wårt land märdigt, att regeringen nu, när tillfälle dertill erbjuder fig, söker gifwa denna protest ny kraft och betydelse. — Swenska nationen skall alltså helt säkert med fignad förnimma, att det omnämnda ryttet om wår regerings anslutning till weftmakterna i polska frågan winner befräftelse., — Ärsdagen af slaget wid Helfing: borg (den 28 Febr. 1710) firades i år af ett antal af Helsingborgs inwånare med ett festligt uttåg till den minnes: sten, fom för tre år sedan upprestes på Ringstorps bade utanför staden. Tåget slöt sig i ring kring densamma och ett lefwe höjdes för Magnus Stenbock och hans tappra gossars minne. — Wid den inbjudning till en Dpir nionsyttring till förmån för Polen, som wi förut omnämnt, antogs följande af frih. H. Hamilton framställda förslag till mötets beslut: Församlingen will, för att i hwad på den fan bero, uttrycka sitt warma delta: gande för det lika ädla fom olyckliga polska folkets oförtjenta lidanden, förklara såsom sin åsigt; 1. Att Polens folk blef mot all folfrätt behandladt, då det-swerfullt öfwer fölls af fina mäktiga grannar, och def land delades mellan dem. 2. Att detta folks nu snart hundra: åra protest emot detta wåld och dess upp: repade försök att återwinna sitt nationella oberoende, ej kunna med skäl af någon förblandas med wanliga upprorsförsök utan äro inför Gud odemenniftor till fullo berättigade. 3. Att derföre äfwen den nu började polska frihetsstriden, enligt wår mening, är sullt berättigad, synnerligast genom det sätt, på hwilket den sednast anbefalda rekryteringen utfördes, då den begagna: des fom ett medel att gripa och ur lan: det bortrycka den bästa delen af dess ung: dom, för hwilken ej lemnats något annat mal, än att fegt underkasta fig denna wåldsåtgärd, eller modigt stupa på ärans fält. 4. Att wi ej nog funna beklaga, att Europas öfriga folk ej längesedan bidra: ait till återställandet af det polska folkets nationalitet, samt att mi ej funna annat än uttala den allwarligafte förkastelsedom öfwer hwarje försök af en främre mande regering, att i den nu påbegynta frihetsstriden understödja Polens förut öfwermäktiga fiende. Af dessa skäl tillönska wi det för sitt fosterlands oberoende nu åter kämpande polska folket den Högstes bistånd under striden, en slutlig seger samt ernående af den nationala frihetens och fjelfftändighetens wälsignelse!