Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1863, sida 3

ga qwar hos prostens öfwer natten och wara inne wid kaffebordet, samt såg pro stens mörka uppfyn, fade: fom jag för angelägna göromål ide fan fom wanligt stanna här i dag, för att affluta tionder boken ... Prostens panna betäcktes af moln, en blixt lyste i hang båda ögon och från hand tjocka läppar dånade ett djupt och starkt: fmwad tusan böflar pratar han? Wågar han försumma mig? Wördig prost, genmälde klockaren ödmjukt, tillåt mig nådigast att tala till punkt. Min muns tal dömdes nyl ef prosten, wid försatsens tomma, tillåt att eftersatsen nu får framflyta! (Så på, jag hör! Jag tackar ödmjukast, men jag måste för tydlighetens skull upprepa förfatsen ... Prosten utfor åter häftigt: alltid är han långtrådig, jag minnes nog hang dumma föresats: fom han ide mill göra fig tid i dag, få — fortsätt bara! Klockaren inföll ödmjukt: få fatt jag, oaktadt det mycket starka ölet, — dock är lyckligtwis mitt hufwud ännu ftars fare, likasom min kropp — ty jag super aldrig och dricker blott sällan af proft: gårdens få präktiga öl ... Se få, långa mellanmeningar igen, alltid är han fig lif, han mill wisa att han warit student och läst tyska böcker, fram med eftersatsen hel och hållen, — bumg8! Prostens ondska syutes och hördes doc mildrad, troligtwis af klockarens pris åt prostölet, få att denne helt (ugn fare: Satt jag uppe en god stund på nat: ten och fammanräfnadre beloppet. Nå, hur låter vet? frågade prosten ängsligt. Miydet godt, tet öfwerstiger fjolårets belopp ganska betydligt. Adjunkten och hans gynnarinnor, som wisste hwad han försökt i socknen, aladdes i tysthet öfwer den lyckliga utgången. Alfwen prostens anlete ljusnade och bibehöll fin glans, efter det klockaren tar git afsked och utgått, få att prostinnan sjelf wågade bedja: min föte män, fom uppbörden wisat fig få ymnig, få hope pas wi alla tre att tu gifwer ett godt swar på Jngegerds och magisterns gemens samma anhållan. Ånyo mulnade prostens panna och ånyo gick den kalla rysningen öfwer adjunktens rygg. Efter en för de wäntande pinsam stund utlät han sig långsamt: Fag har noga besinnat mig: jag wil nödwändigt att Ingegerd blifwer gref: mwinna. mAdrig! utbrast Ingegerd Häftigt; will pappa twinga mit hjerta, få far jag straxt till Stockholm att sjunga på mindre Theatern. uÄag med! utbraft adjunkten ifriat, men menade naturligtwis blott att äfs wen han skulle resa till Stockholm, men utan att sjunga annorstädes än för al taret. Men prosten uppfattade saken icke få, utan såg i sin ännu lifliga inbillning ven beskedliga adjunkten uppträda på mins dre Theatern, bekikad af en mängd ny fikna, fom började hyssja och hwissla åt hang owana på skådebanan; detta inbill: ningsspel föreföll Honom få löjligt, att han utbrast i ett skallande skratt, jom gjorde bans mage och hela lekamen å godt, att han åter kom i godt lynne, så till wida att han slutligen fade: låtom oss tala förnuftigt och lugnt om frågan. Prostinnan och magistern framställde efter hwarandra widlyftigt fina skäl, Jngegerd nickade blott sitt bifall till dem: prostens lugn derunder gaf dem godt hopp, till dess hans panna åter mulnade och han utbraft: ÄNej, nej, nei! alltid nej på ert förslag; ert tokeri wäckte nyss mitt stratt, så att jag allceles glömde min rysliga dröm i natt. Jngegerd, fom wisste att hennes fader