spela wis, genom att förneka alla fåda na, utbrast lifligt: bervätta of hwad pap: på drömt i natt! Adjunkten bjöd prosten en pris snus ur fin wackra silfwerdosa, prosten fnu fade dugtigt och fade: nå, få hören mig jag drömde att jag, liksom Swedenborge aflidne wän, gick fom ande efter mitt eget Lif, fom fördes till kyrkogården; mitt lif låg uti en enkel swart kista, bars af socknens fattigwård och framför listan gick blott klocaren, fom sjöng, falskt fom wanligt. 3 liktåget syntes blott bönder, ingen enda herre med uniform, ingen fom på hyende bar en nordstjerna. Denna ohygaliga dröm betyder säkert att jag skall dö utan att få denna nordftjerna, fom jag, med mina fyra laudatur i i paftoral-eramensbetyget, wäl förtjenar framför få mänga andra med blott admititur och bod stjerna, käre wänner, är jag få nedstämd i dag, att jag ide will höra talas om någon förlofning. Prosten aktade fig för att meddela de fina sitt efter drömmen straxt på morgonen fattade beflut att, just för att, twärt emot drömmen få nordftjernan, lemna fin dotter åt unga grefwen, hwars fader hade inflytelse, ej blott hos biffopen, fom uppsätter presters namn på förslag till nordstjernans bekommande af konungen, utan äfwen hos denne sjelf, fom bestämmer saken. Den fåfänge man nen fruktade nästan mindre för att dö, än att begrafwas utan nordstjernan. Sedan han slutat tala, försjönk han i en stunds dysterhet; de andra tego, modstulna; men slutligen wågade Ingegerd fråga sakta: tillåter söta pappa att jag berättar min dröm i natt? Något matt genmälde prosten: ja, kära barn, tala! Jngegerd sade med strålande ögon: jag drömde i natt att här i huset war bröllop, många gäster, ej blott från focnen, utan ända från Lund; herrar med granna uniformer, stjernor och band, bland dem biskopen, som skulle wiga mig, Thomander sjelf. Just som wi, jag och Sigfrid — ty aldrig drömmer jag om någon annan brudgum än honom — fulle framgå till brudstolen, — jag tyckte att derpå låg en synnerligt dyrbar guld: stickad purpurduk och framför en dylik matta, med en lång guldfranfad fidendyna, hwarpå wi båda, Sigfrid och jag, skulle knäböja under wälsignelsen; — ust detta, för mig, som jag lifligt kände drömmen, så heliga ögonblick, fade bir kop Thomander: mina goda wänner, nnan jag wiger dessa båda mig kära tu ill ett, så will jag först framföra wår jögtälskade konungs nådiga skänk till bruens ärade fader. (Slut n. g.)