tera hwarandras förtroenden och föreflår att wi sluta detta samtal. — Si der! Det anade mig! Men lika godt! Jag förtjenar detta öde, ty jag är en sakramenskad sudd! — En förståndig man anser icke som något öde att en ung flicka afslår ett hedrande anbud: han tänker twärtom — tillade Ragnhild leende och fattade tituli Plurings hand — fom det ftår i Fri thiofs Saga: Miter du en, få dig tusende åter! — Snte för mig, ty jagsär en sudder, mamsell Ragnhild, en sakramentska fudder. Farwäl! Stratta åt mig, drif gerna gyckel med mig, men förakta mig inte, mamsell Ragnhild, förakta mig inte, fast jog är en sakramenskad sudder! Och Pluring tog fin hatt och mera rufade, än gick mot dörren. Fem minuter sednare låg han på fin soffa och läste en öfwersättning af Milton8 förlorade paradis. Men emellanåt sänkte han boken på sitt knä oc) mumlade: — Det anade mig! Ta mej fn anade det mig ide! Jo, det lönade wisst mödan att gå in mid nykterheten! Hade jag tagit mig en fluga, innan jag rusade åstad, hade utgången helt wisst blifwit en annan! Men bättre lyda nästa gäng, fa Jacob Arlig! (Forts.)