samt och nyfiken om tiondet steg få högt, att prosten tomme itillvädligt godt lynne för att funna bifalla hans frieri; flutli gen dristade han hwiska till prosten: huwr går det? Prosten utstötte ett stort rökbloss och swarade, nästan liknöjdt: tämmeligen! Wid detta länbart kalla swar gick en iskall rysning öfwer adjunktens något lutade rygg. J hans lärleksförhoppning dugde icke något tämmeligen, utan endast allt, både Jngegerds hjerta och, efter föräldrarnes död, hela deras förmögenhet, samt ett stort, ymnigt, dråpligt bröllop, ståtlig utstyrsel och fullt tillräcklig hemgift. Adjunkten hade dock sjelf gått ikring socknen, talat mycket godt om prosten och prostinnan, samt meddelat flera wänner fin förhoppning om bifallet till fin trolofning med Ingegerd, om prosten på tiondedagen gladdes med ymnigt tionde. Som han wisste sig afhållen af follet, få hyste han hopp om framgång; bderföre ryste han öfwer prostens liknöjda: tämmeligen. En qwinna framlemnade en bytta smör, aftog locket och fare: vdetta är öfwer femton marker fom wi skole gifma! Klockaren blickade skarpt på henne och fade: det är omöjligt, byttan är Hälften mindre än eder fjolbytta, hon innehåller knappt tio marker, dessutom skolen J gifwa sexton marker. Och få är fmöret för blekt. rUrfätta, käre klockarfar, jag kan ide gifva mera detta år, — mera ett annat är, — ty wårt bo är knappt, wåra for ha fått så litet och mjölkat så klent, wi ha dessutom måst gifwa tionde-falfmen få mycket mjölk, att han skulle blifwa full wigtig. Bakom qwinnan stod Hennes man, fom på fina axlar höll en något mager kalf, hwilken yttrade fig högljudt: muh! muh! Klockaren inföll: hör I, kalfwen påstår att han ide fått någon mjölk alls, utan swultit. Qwinnan swarade: nog ha wi gifwit, hwad wi förmått, men ändå ha kräken fått klent, det erkänner jag ärligt. etadars fräf! fade klockaren, nästan hånligt. Bäih, bäh, hah! bräkte ett litet, af en ung bonde i famnen hållet tiondefår, hwilkets klena ull tycktes instämma med qwinnans utfago och motfätta fig Elodarens hån. Prosten, hwars allwarliga blick föl på en af en skogbonde gifwen, på golf wet liggande hare, troligtwis i ftället för någon bristande gås, myste på munnen mid tanken på harstek och hwiskade till adjunkten med en smula spe: Denna ftek pasfar bra att ha på ett förlofningskalas, nemligen om min dotters fästman blifwer en grefwe; annars wore det för lädert. Åter gick en fall rysnina öfwer adjunttens rygg, så att han blef fasligt blek. Andtligen flöt unppbörden; hela hushålfet, jemte klockaren, njöt aftonmåltiden tystare än wanligt, tt fom adjunkten medz delat både åt Ingegerd och hennes moder