Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1863, sida 2

nom, utan att segern på någondera fivan blifiit full komligen afgjord. Se der en liten tafla ur lifwet, i flygtiga drag, men tywärr! i desto sannare tecknad. Stackars Plus ring! Hans wanor woro starkare än hans förefats ser, och han står i detta fall långt ifrån ensam här i werlden. Han har tusende bröder i lifwet, han har legio: ty de äro många. Efter denna öfwersigt af tituli Plurings inre menniskas ställningar och förhållanden, återgå wi nu till hans person, den ofwan antydda morgonen, en af dessa bondångerns, sjelfföraktets och magsyrans tras giska morgon. Som sagt: en dyster färgton mar ut bredd öfwer Plurings panna och anlete och en tår dallrade i hang rödsprängda öga. Den föll, och den gamle ungkarlen borttorkade den med fin näsduk. Derpå steg han upp, slog några hwarf kring golfwet samt ställde till fig sjelf följande tänkwärda monolog. — Fy fanken, min käre Pluring, jag tror du börjar gråta! Ad att du skall wara en få faframenskade slusker! En fyllbult, en slösare, en goddagspilt! Det här kan aldrig slutas wäl. Detta ewinnerliga nattsöl, detta pokalerande, rökande, wakande skall omilkorligen förlama både kropp och fjäl. Men nu — nu — han lade den knutna banden på sitt bröst och deklamerade med pathos — nu är det slutadt, sa Fris stedt! Slut med hwissla, fa bond tappa läppen! Hal... Han försjönk åter i swärmerier och yttrade omsider med wekare stämma: Om jag ändå kunde bee sluta mig för att gifta mig som annat folk bruka gör ra, när de bli giftagmwurna... Men hbwilken will ha mig? Jag känner mellan Nordkap och DHottentotternas land blott en enda, fom jag skulle wilja ha... men hon... ffulle hon hålla till godo en gam