Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1863, sida 2

Man får medge att denna brokiga samling på samma bord innebar något owanligt. Huru förklara den? Jo, helt enkelt sålunda: att inom hr Pluring hade inträffat samma omhwärfning, fom få ofta förekom mer hos aamla ungkarlar och bedagade mör. Den tomhet i hjertat celibatet medför, i förening med den i werldshwimlet friwilliat eller af nödtwång under: tryckta trånaden efter huslig sällhet; detta futtiga äflande efter inbringande och winstgifwande fpefulationer; det odietiska hwardagslif i sus och dus, som hwarje qwäll slutar med orgiers och hwarje morgon med sjelfförakt — allt detta tillsammanlagt — någons ting ganska wanligt hos unakarlar i allmänhet och af: färsmän i synnerhet — alstrade i den gamle vrummelkultens hjerta ett erig-äpple mellan werldsmenniskan Pluring och hand bättre jag. Den striden war fora: lustia, men lärorik att åse, och den fördes med oms wexlande lycka. Ena qwällen stod den gamle epifuveen midt i klungan af några bacdhi-bröder kring en rykande bål, talade för skålen och citerade Bellman. Andra morgonen låg han sin kyska ungkarlsbädd lurfwig, blef, förwirrad, förstörd, med händren knäppta hop till bön och tårar på den bleka kinden, halfstelnade i morgomwinden, . bemfallen under bondånger, sjelfförakt och magsyra. Det war då som Arndt, Luther och Johan Bunian fingo aflösa föregående aftonens Wadman, Braun eller Bellman, och när kopparslagarne någon gång blefwo honom öfwerwäldigande, hände det till och med, få omnsikalisk herr Pluring än war, att han i fin ångest och med högan röft uppstämde Spegels gamla herrliga hymn: min gerning nådigt ffåra! Så hade twenne makter länge kämpat inom Hoz a