Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1863, sida 3

Hwarjehanda. Träffande swar af en landthandlare. Någons stans inom stiftet fanns en landthandlare och en prest, hwilka dels för grannskapets skull, men kanske fonnerligast för samma smak för drufwans safter nästan dag: ligen woro tillsammans och pokulerade. Morgonen efter ett sådant rummel fom presten, lurfwig och olustig, till fin gode wän. — Jag skall ut på jagt, låt mig köpa ett skålpund krut! — Hmwad fn ffa du med trut — swarade den lika urfmige landthandlaren — du fer mig ut att bättre behöfwa en Fnallhatt! Brudsängstiggeri. På landet i Norra Böhmen råder ännu det brut, att en brud måste gå från hus till hus och tigga inwånarne om fjäder till fin brudsäng. Kort efter vet förlofningen egt rum begifwer sig bruden, ledsagad af en fattig gumma, på fin mans dring, och det är något egendomligt att fe en mälmående bondflicka i sidentlädning och styf brudståt med nedslagna ögon och sorgset utseende stå utanför busportarne och höra henne framställa sin begäran efter den en gång bestämda formeln. Dessa tiggarfärder wara ofta många dagar å rad. Brnuden blir dock i allmänhet wälwilligt bemött och förses så ritligt med fjäder, att hon wanligtwis har nog deraf för hela sin lifstid.