intriger i umgängeslifwet, hwarpå små. städer i allmänhet hafwa så godt förråd Hwad särskilt denna fet-tisdagå asfemble beträffar, funna wi tillägga, at Ragnhild, långt ifrån att gå det oblide öde till mötes, fom det anonyma bref: wet antydde, twärtom i ordets hela me ning belägrades af uppbjudande favalje rev od) att gumman Stenström, för ati begagna hennes egna ordalag, fullfom. ligt öfmerförde de ftadshönor, fom del: tagit i konspirationen mot hennes skydrs. ling. Gummans segerglädje gränsade til berusning och konspiratörernas näsor hade fått en förlängning, fom gränsade ände till det otroliga. Madam Stenströms diplomati, få Elume plig den än war, hade likwäl wisat res spektater öfwer hennes djerfwaste förhoppningar, och innan hon somnade om nats ten efter denna förundranswärda afton, hade hon med tillfredsställelse sagt till fig sjelf: — Det gamla ordspråket är sannt: en blind höna hittar också ett korn. Od) annu, feran hon fallit in i flummer, spökade hennes segerfröjd i hufiwu bet och hon mumlade i sömnen: — Ni älb öfwerkörda, stadshönor! .. öfwer .. förda... (Forts.)