Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1863, sida 2

gängeskrets jag hörde, och det skall utan twifwel glädja hennes wäninnor här att höra, det mamsell Stenström war allmänt afhållen der nere och är följaftligen också allmänt saknad. So — Om! — swarade näktergalen och slog upp näsan. — Hwad 2. .. skulle detta förwåna er? — Nej wisst inte... den fom har såena talanger och wet att få skickligt anwända dem, få... — Men det låter ju fom wore hon ide rätt wäl uppburen af fina landsmäninnor? — Jag känner inte hur det fan wara med den saken ... jag har aldrig warit i Lappland... — Åh, inte är mamsell Stenström att betrakta fom lappflicka! ... — Kors, wet inte hr grefwen det! Har hon inte talt om det för fina wänner der nere? — Att bon är född i en lappmarksförsamlina är oss fullkomligt wäl bekant; men hon är uppwäxt och utbildad långt utom dess gränsor och är föröfrigt i sin uppfostran fullkomligt naturaliserad swenska. Eller finner ni i hennes wäsen och umgänge något enda litet tecken af lappländskt ursprung? Hennes ansigte: är det icke en typ för en äkta nordisk ffönhet!... Hennes person: är den ide wärd en Phidias mejsel! — Grefwen talade med en förälskad ynglings eld och extes. — Och denna engel i fin helbet — swarade näftergalen spetsigt — wore den ide wärd en grefve: krona! Grefwen spratt till, öfwerraskad af det oblyga i denna anspelning, men swarade med komisk pathos: — För litet, på min ära! Hon är ett konungarike wärd! (de walsa.)