Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1863, sida 3

ställning, men äfwen dessa fel äro ine fedda och rättade af en och annan förs ståndig ladugårdsegare, fom af föräns dringen funnit fin stora båtnad. De till Finans-RKomiten lemnade upps gifter innehålla, att inom länet skulle år 1559 hafwa funnits 12,647 hästar, 1,553 oxar och tjurar, 37,817 kor, 8,942 ungs nöt, 63,732 får och getter samt 5,427 swin; men man fan allmänhet antaga, att resfa siffror på längt när ide ute trycka rätta antalet, fom otwifwelaktigt är större. Då emellertid sanningsenliga uppgifter i denna vel troligen ej stå att erhålla, måste man nöja fig med de approrimativa, och i sådant afseende skulle jag anse det kunna antagas, att, ehuru förhållandet i olika socknar naturligtwis är mycket olika, i betraktande deraf att hemmanen äro delade i många mindre delar med hwar sin äbo och följaktligen hwar sin i förhållande till ägoomfånget större eller mindre ladugård, på ett helt hemman eller dess många delar öfmerhufwud årligen winterfödas 8 hästar, 24 for, 6 ungnöt, 35 får samt 4 swin. ECfter denna beräkning skulle länet äga cirka 13,050 hästar, 39,160 kor, 9,790 ungnöt, 57,100 får och 6,520 swin. Oxar finnas endast på bruken, utom det att en och annan torpare bar en förore. Setter finnas hufwudsakligast i fiellsocknarne. Sommartiden bestås kreaturen ej ans nat forer än betet, som fås för det mesta af naturliga ängar, ehuru det ej kan nekas, att odling af timotej och klöfwer mer och mer utwidgar fig. Om wintern fodras wanligen med hö och halm, dels ren, tels blantad med agnar och begjuten med matten. Höskörden war 1856 och 1857 ymnig, men 1858 under medelmåttan i Meedelpad, fullt motswarande hwad fom mans liga forerår erhållits i södra Angermansz land, och medelmåttig i norra Angermanland, 1859 under medelmåttan i hela länet och på några ställen knapp, men 1860 ymnig. J allmänhet kan dock sägas, att fodertillgången öfwerhufwud warit tillräcklig. Att på de ställen der foderz brist förefuunits kreaturens antal mins skats, är naturliat, likasom att det, då skörden warit ymnig, ökats. Kreaturens utfovring med spanmål är wisserligen i senare tider mera wanlia än förr, men den sker dock ännu sparsamt, emedan efter gammal åsigt Gurg lån är för fradligt (för godt) att gifwa åt freaturen. Enligt de till Hinang-Komiten 1839 lems nade uppgifter ffulle 13,764 tunnor fpans mal årligen anwändas för kreaturens utfodring, men, lika med hwad som då sades, måste äfwen nn erinras, att ehuru utfodringen med spanmål, hwaraf endast anwändes slösäd, ej sker allmänt, det dock måste antagas, att en wida större qwantitet än den uppgifna åtgår. Att ladugårdarne i allmänhet lemna afkastning, öfwerstigande ortens förbrufs ning, fon ide bestridas; men denna af: kastning åtgår till större delen i ftäders na och köpingen, der synnerligast torgdar garne tillförseln mer och mer tilltager, Smör från de norra socknarne föres dock till en del utom länet. Priserna å kreatur hafwa warit olika i mån af fodertillgången. En oxe få dan fom i landet finneå, upptages i markegånastaxan för 1856 till 37 rdr 50 öre, 1857 till 50 ror, 1858 till 40 ror, 1559 till 35 ror och 1860 till 37 rdr 50 öre, men man kan antaga, att ven intetdera af åren gällt under 60 a 70 rdr, och en fo har wanligen betalts med 100 rdr. Djurracerna äro, till en del i följd af förtidig parning, små, men i allmänhet goda. Till racernas förbättring har ett holländeri af Voigtländerracen warit inom länet anlaadt, först på Johannisbergs ÅAA ggg3knkn sspssRnss kgm RT, TTT a a WA — —