Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1863, sida 2

— nrnn— Ec aAB—-n m VV — ———— — — LO —— — — ——— — — — manträffande i umgängeslifwet. När hon reste, hade han sagt: — Jag kan icke tölja för er, att er afresa tilll Norrland gör mig wemodig. Tro mig, mamsell Ragnhild, ni är mer än saknad! — Om jag wore wiss derpå — hade hon swarat — få skulle denna wisshet förmildra det smärtsamma i skiljsmessan från en ort, der jag säkerligen haft de lyckligaste dagarne i mitt lif. Längre kom det likwäl aldria samtalswis dem emellan; men huru tet war, få förmildrades misserligen afskedet genom dessa fattiga ord; ty hon anade att bakom orden stod en redlig man, som menade hwad han talade och som talade warsamt, just cerföre att han menade ärligt. Emellertid och som i hennes förhållande till denne man det ännu låg någonting i högsta grad oklart, och Ragnhild mera fom en anges näm hågfomft från pensionstiden förwarade den upp: märksamhet, hwarmed hon altid af honom blifwit bemött, än hon wågade öfwerlemna sitt hjerta åt nå ara ömmare törhoppningar; få ansåg hon ide heller rätt wäl betänkt, att låta sin fostermor blicka in uti denna den enda wrån af hennes hjerta, fom för gum: man gömde en liten hemlighet. Cätert är likwäl, att i denna afundswärra wrå hade Ragnhild gömt och gömt innerligt wil minnet och bilden af den unge tullfiskalen, högwälborne herr arefive Fabian Palm. Och efter en längre skiljsmessa, hwem möter ifrågawarande afton hennes blid, om ide denne hen nes hjertas älskling! Öfwerraskningen af tenna upp: I I täckt hade få när bragt henne ur fattning; men det angenäma deri — wi må förlåta henne det! — mer