in att lägga tillrätta igen, och hwilket i fin ordning hare till följd att kossorna och griskultingarne följde Leipzigerslagets fagoberättare had i Häl efter in i potatislandena och bönåkrarne. Man öfwer såg dock med hans ofog, till dess han Hut: ligen öfwade detsamma på en nämnde mans banE och ftör. DÅ blef arken knipen och fom lisdrifware införpassad till kon. befallningshafwande i Göteborg — och det är der wi nu träffa honom sittande på besagde stenbänk i dåligt lYynne, hwilket ökades hwarje gång han af den bemwafande brodren förgäfwes begärde få sig en buss. Hans knäkamrater — förrymda fån: gar, m. fl. — hade prioritetsrätten i förs höret. Wår gynnare satt qwar till sist. Slutligen kallades äfwen han in till nådig generaln och landshöfringen. Men nu skulle man fett honom. Hans kropp rätade ut fig, han strök luggen ur pan: nan, hang ögon glänste, och med en wiss militärisk hållning marscherade han fram och gjorre ställningssteg för nådig gener ralen och landshöfdingen, der denne fatt i all fin prakt — men en prakt fom Edenhjelm ensam kunde utweckla — nemligen en jättelik kropp, ett ädelt ansigte, samt ett par ögon af eld, framblixtrande under den af swart hår bekransade tri garpannan. Dessa blickar riktade nu på trashanken. — Ditt namn! — frågade den barske höfdingen. — BHans Frisk, f. d. N:o 43 — upp: gaf lösdrifwaren. — Din sysselsättning! — Förr slog jag ihjäl folk, när tillfälle gafs, men sen det blef förbjudet, går jag kring och tigger och lärer tösera i Bohuslän hwarjehanda små konster. — Jag skall lära vig en konst jag, men på ryggen. Hur är det, har du warit straffad för stöld? — Nej, nådig general, jag slapp bels skinnad ifrån. — Men stulit har du ändå? — Jo, det är twärsäkert det. — Jnga näswisheter din lymmel! Swara rent på mina frågor! När och hwar stal du, och hwad stal du för slag? — Jaa stal en enda gång, men det war i Tyskland, och då knep jag mig en major, som sen blef general; men det war tjufgods förut, ty innan jag knep honom från de kanalje fransoserna, så hade de knipit honom från oss. Det syntes att en stark sinnesrörelse försiggick inom Edenhjelm. Han stödde armbågen mot bordet och betraktade länge den stackars lösdrifwaren. Men snart war det som om en sky dragit sig öfwer landshöfdingens ögon, och att den merdförde rean, det kunde man fe teraf att landshöfdingen efter en stund strök den afwiga handen ett par gånger fram och tillbafa under pannan. — En wink of handen framkallade till Edenhjelms stol en af betjeningen. En hwiskning i dennes öra, en ny wink och tjenaren trädde åt sidan. — Jaså! din gök, återtog Edenhjelm och gjorde ett försök att ryta, men Halle thors låssmed mar denna gång en kruka och orten fastnade i halsen på honom. — Har du stulit majorer, så skall du få bin lön fastän sent. Extra judicielt att börja med. För ned honom! — Hä! — stönade lösdrifwaren — det war mig en etterswarfwad ... Mer hann han ej säga; han utfördes genast ur salen. De innewarande betraktade landhöfdingen med missnöje, och Edenhjelm, lit: som generad af denna opinionsyttring, gick in i ett af smårummen. Efter en — — — — Hon behagar wara lugn! Jag wet . —7u— —