Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1863, sida 2

hwad kan det wara för horribla sorger, som gör henne fur, lilla hönan? — Ack.. goa tante! ... — Tant? .. tanta inte hit hon, pullan, för det wet hon jag inte tål! Hon är så gunstig och säger moster hon, ffa jag säja henne... och det utan frus och komplimenter! Seså: fram med hemligheten! Hwad hänger hon läpp efter? — Kära mofter... inte hänger jag läpp... jag bara fatt och funderade... — Satt hon och funderade? Hwad funderade hon på, om jag får wara frågwis? — Jag funderade på huru det funde warit för mig wid den här tiden, om mina föräldrar lefwat. — Safå... jo nog fan jag säga Henne det: Hon bade antingen swultit ihjäl, eller oc hade hon nu mwaz vit en kringstrykande lapperska med renskinnsmudd i stället för moare, lappskor i stället för tygkänger med blantläverstär, lappwantar i stället för boaväng och skidstaf i stället för brodernålen ..edet ha warit sätt det skulle jag ödmjukast tro?... Hwasa?.. . — Men, hwem wet! kanske har jag då warit lika lycklia, om ej lyckligare än nu? Madam Stenström spratt till fom biten af en orm, — J herrans namn, hwad säjer Hon menniskan? — Förlåt goa tan... goa moster Stenström, jag menade alldeles ingenting farligt med detta yttrande — återtog Ragnhild och rodnade upp öfwer öronen, Madam Stenström fixerade Ragnhild några fes kunder. Derefter satte hon fig i ländstolen och fas stade wenstra benet under det Högra. Ett ljus tycktes ha uppgått för henne. Hon utbrast i ett långdraget: — Åäåkääää!. (En minuts paus.)