e det, står 1 alla fall nu derföre till svars inför sin Gud. Måtte han der kunna två sina händer rena från det blod, som flutit. Jag hade redan tagit afsked och bodde på gränsen, ej längt från Lovisa. Jag såg de svenska tropparna tåga genom byn och såg både Konungen och Hertigen. Båda voro ståtliga och fagra herrar, nedlåtande och tolkets vänner — i orden åtminstone. De lotvade oss, vid genomtåget, en snar seger, för ökade och utvidgade gränser för Finland, ära och glans för hela nationen. Några dagar derefter kommo de tillbaka, men utan seger, uten utvidgning al gränserna, utan ära och utan glans. Sjelfva Konungen, som förut sett glad ut, tom en fästman på sin bröllopsdag, tycktes vara nedslagen och begrundande, och han har ej mera så många ordnar, och så lysande kläder, som då han törst ryckte ölver gränsen. Han hade väl icke tappat något slag, men han hade tappat hvad som värre var, modet. Han sade oss likväl, att han lemnat tillräcklig styrka qvar i sin rygg, för att hålla Ryssarne från gränsen, och art vi icke behöfde frukta för vår säkerhet. Men en natt stodo lågorna plötsligen öfver våra hufvuden. Hela byn var satt i brand af ett Ryskt detachement Vi sågo svärden blixtra utanför våra fönoter i skenet af mordbranden; vi hörde hästarnas stampningar och ropen på ett barbariskt, för oss främmande tungomål. Allt var oreda och förvirring, lasa och förskräckelse Man sköt till måls på de halfnakna, som plötsligt väckta ur sömnen sprungo mellan de brinnande byggnaderna. Man spetsade dibarn på lansarna, och stötte sedan dessa i väggarna, så att de stodo der darrande, tilldess husen rasade och allt tegrafdes i lägorua. Man tvingade med sabelhugg dem, som en gäng räddat sig, att ater störta in i elden På böner om nåd, om förbarmande svarade kossackerne, att de ämnade släcka elden med blod. Allt plundrades, åkermannens dragare, den giriges kista, den sattiges bröd, jungfruns dygd. Jag oc mina barn, en son och en dutter vaknade vid skrällen af liendtliga trumpeter, som ljödo genom byns tanga gara, och den första anblick, som mötte våra Ögon, var eldskenet, som speglade sig i skyn och skimrade på vära fönster. I detsamma uppstöttes dörren at några Ryssar, som jublade högt ofver den usla segern att ölverraska några sofvande bönder. Min dotter var vacker — gubben torkade sig med rockärmen i ögat — deras ögon föllo på henne. En kossack suttade henne i det långa haret, för all släpa henne med sig. Hennes bror, som stod närmast, sluttade en yxa och klöf dermed ranarens hufvud. Hans dödsskri ocka en ny svärm in i kojan. Jag öfvermannades, och nu fördes jag ut, för utt se, huru min son, efter misshandingar med muskötkolfvar och sabelmandtag, ännu lefvande knuffades i ellen, huru min dotter Veteranen skar tänderna och hans vänder knöto sig krampaktigt. Han likmade en retad tiger, då han höjde sig hela sin längd, med sprutande ögon, iksom såge han rofvet framlör sig. Sparkad, trampad, till hälften sönlerhackad af kossackernas lansar, hvilsa roade sig att på mina armar och jen pröfva deras ekärpa, blefjag bakvunden, som jag var, och troligtvis sjelf nsedd såsom död, kastad bland en hop t lik. — Men jag lefde. Tjutande af raseri, mera vilddjur, än nenniska, irrade jag några dagar kring skogarna, och födde mig aförter och vär. Det enda jag kan påminna mig rån deuna tid, är att jag en gång önkade, att i en minut Jå vara Gud. Då kulle jag till min thron ha kallat — A— — — — —