amen denna beråätning alll Jör ringa emedan ten sednare, uppskattningen fon: nolikt är för låg. Aiminftone måste ef: ter fynden af fossila trärstammar i Voni siana de s. k. alluvions berätnas till 158,400 år. ker hela beräkningen efter alluvionsd: ålvern har bliswit onödig, sedan fortsatta upptäckter knappt lemnat något iwifwel öfwer, att det nemligen, som man hittills bestämdt förnekade, finnes fossila eller s. k. förjordliga menniskor, d. w. s. att menniskor redan måste ha lefwat i den sednaste jordbildningen föregångna tidrymden, alltså under diluviumsperioden. Denna slutsats grundar sig derpå, att man funnit sossila qwarlefwor af mens niskor, tillsammans med diluviala djur, under sådane omständiaheter, att det knappt fan betwiflas, att mennissan Iefmat samtidigt med dessa. Sådane fynd äro ajorda af Lund i Brasilien, af Castelnau i Peru, af Schmerlina och Spring i Belgien. Största uppmärksamheten ha för öfrigt helt nyligen de franska forskarnes upptäckter ådragit fia. Bou cher de Perthers oc) Breswich ha i oför-: tärta kiselbätdar i norra Franlkrile, mid Abbewille och Amiens, i stor mängd anz träffat af menniskohand förfärdigade fren-: redskap, såsom yxor, spjutspetsar ete. blandade med öfwerlefswor af förjordliga djur. Den berömde engelske geologen Lyell har sjelf warit på ort och slälle, samt bekräftat det om örmälda. Han kallar kiselwerktygens från Abbewille och Amiens ålder mycket hög, i jemförelse med de historiska och traditionela tiderne. Helt nyss har A. Gandry af denna ans ledning låtit anställa uya gräfningar i trakten omkring Amiens och funnit nio sårane stridsyxor, midtibland den sossila bästens qwarlefwor, samt en frän war skild boskapsart. Litnande fynd i diluvium skola blifwit gjorda äfwen på andra ställen, såsom i Here i Suffolk. Wid Lund har man utgräft stelettet af en Åos priscus, försedt med det lätt igenlänliga aftrycket af en pil. J Irlands torfarafe mar fann man qwarlesworne af en (för: jordlia) jättehjort, hwars refben tycktes genomborrade lilsom ned ett skarpt werltyg och tillika wisade biltningen af ny bensubstans. J de urgamla pålbyrgna: derne i flera af Ecdweitys sjöar fann man likaledes spår, söranledande till ven slutsatsen, att menniskan måste warit fam tida med jättehjorten. Utan twifwel tommer man, en gång uppmärtsamgjord, på oupphörligt nya spår, samt att slutligen öfwertyga fig om fossila mennislors eristens, liksom man småningom öfwertygat sig om den förr förnekade tillwaron af fossila apor. Hela saken har, med anledning af dess stora wigt, under sista tiden ådragit sig wetenskapsmännens synnerliga uppmärtsamhet, framför allt i Frankrike och Cnoland. De intressanta slutledningar, bwilka följa af dessa wigtiga upptäckter öfwer menniskoslägtets ålder, äro nu så klara, att tet skulle wara obehöfligt widare anföra detaljer. De, hwilta åberopa Bibelns wittnesbörd för Adam, såsom ten första menniskans, utan afseende på att denna bok i natuvwetenffapliat hänseende ej gör anspråk på något slags autoritet, ha ofta förgäfwes blifwit påminde om, att just Bibelns wittnesbörd förkunnar nenniskans existens långt före Adams id, då ven sjelf i fjerde kapitlet af Ger sesis säger, Kain (Adams fon) flydde ir landet och tog sig hustru på andra idan Eden, i landet diod! Men hurn ofta måste icke dylika afslöjanden uppreoas, innan dimman of årtusendens mörer och fördomar skall förswinna för fan: tingens wittnesbörd?! Den finske Jägaren. (Ur OSkarpskyttene.) Men vi skola ju vara vår trätobroler benägna, säger alltid presten; vi skola förlåta. så varder också oss för