Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1863, sida 3

Åle Lundberg, skarpsynt och hemmastadd i affär rer, ehuru sjelf föga förmögen, utredde sakerna och bestyrde om alltsammans. Försäljningssumman för moster Agathas egendom betäckte inteckningarne; hennes lösören jemte försäljningen af alla fru Rynings öfwerflödspersedlar, fom till hennes förskräckelse betaludes blott med tredjedelen af wärdet, räckte till anldandet af de 7000 riksdalerua; men ännu återstod skulden till baronen, 2000 rdr. När denna utredning blef klar, hölls familjeråd. Kaptenen war rådlös, Anna gret. Åke trodde att baronen skulle lemna anstånd; men fru Ryning fade med lugn ton: Skulden skall betalas, det är gif wet; jag föraktar baronen, fom bedragit mig; jag will wara alldeles oberoende af honom. Jag är med min dårskap skull till hela olyckan, jag bör swida derför. Det war mitt adeliga högmod fom narrade mig i i fällan; detta högmod har närts och bibehållits af det gamla skåpet; jag har redan hört mig före derom; jag får 2500 rdr för det. Jag säljer det, och då ha wi 500 rdr i i behåll till bosättning åt Anna. Det är litet, men but något: om man är noga, räder det långt. — Nej, sade Ake, hellre betalar jag ensam baros nen; men skåpet skola wi behålla, det är ett kärt flägtminne, fom bör bewaras åt wåra barn. — Nej, högfärden är ett dåligt arf, skåpet fall säljas, jag tål icke mera se det; min gubbe har rätt, det har kostat oss i flyttning och räntesörlust mera än det är wärdt. Det skall säljas genast. Derwid blef det; skåpet såldes. Åke och Anna gifte sig, föräldrarna flyttade ut till dem, och alla kände sig lyckligare genom inbördes kärlek i torftighet och arbete, än i öfwerflöd och sysslolöshet utan lärlet. (Slut.)