Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1863, sida 2

flundrorna, de woro viktigt rara! Hwad har du med dig i dag, min snälla gosse? Fru Ryning höll fig majestätiskt och fade intet. Anna gick emot honom och helsade Honom med småleende blick oh en warm handtryckning. — Jag har fått weta, fade Åke, att herrskapet fått ett stort arf, jag lyckönskar dertill af hjertat; jag förmodade icke något sådant, när jag sökte att winna Annas hjerta; men jag är wiss på att Anna icke ändrat fina tankar. — Nej, swarade Anna glad; fattig eller rik är jag din. — Nin bästa hr Lundberg, inföll fru Ryning, — Anna är ett barn och förstår ej sitt bästa; men jag har lofwat henne åt en baron, och då finner ni, som är en förnuftig man, att ni icke widare har någon talan. — Det är bara prat! inföll gubben; jag will icke ha någon baron till måg, utan en helt annan karl, en af mina wänner, åt hwilken jag lofwat henne, — en riktigt fin pojke. — Swad fäger du sjelf, Anna? — Ad, jag älskar dig; men det är Guds wilja att jag lyder mina föräldrar; Gud hjelpe mig ur denna nöden! o — Nåwäl, swarade Åke allwarligt; här i huset står det icke rätt till; jag hwarken will eller kan taga mig brud mot föräldrawilja; jag ställer saken lugnt i Guds händer; är det så att han icke will att jag skall få dig, få måste jag nöja mig utan; jag är öftgöthe jag, Gud ware Iof. Dermed tog han afsked lugnt oh artigt, och afz lägsnade fig. Anna nedsjönk på en stol, bittert gråtande.