Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1863, sida 2

— Baronen? Åh, hör du, den gamle styffeln, icke passar han för wår unga, wackra tös. Aldrig har han sagt ett ord derom åt mig. Du inbillar dig det, du, fom är få galen i adel. — Han har wisat oss så mycken courtoisie, han är en förträfflig man af stora werlden. Han har anförtrott mig att han är fär i henne öfwer öronen. — Ofwer öronen? Då sitter ju hans kärlek på hans flintskalle och blåser snart bort. Jcke är det wärdt att tala om honom. Du, Anna, skall nog bli nöjd med mitt förslag; min nya bror är en rasande wacker, ung karl; han är icke adelsman, jag tål icke dem, de ha alltid gått mig i wägen, jag wille något stort, jag wille bli general, jag skulle ha återtagit Finland; men si, adelsmännen woro alltid i wägen då jag sökte befordran; det är detsamma nu, ty jag är rik; men ingen adelsman får bli min måg. — Det skall du få fe! swarade kaptenskan hwasst; rikedomen är min, du hade inte twå styfwer när wi gifte oss. — Oc du hade bara ditt skåp — skåpet ja; mo ster Agatha få att du också war ett skåp; den moster Agatha det war en hedersgumma! — Om jag begriper, hwarföre baronen dröjer! sade kaptenskan för sig sjelf. Tyst, någon kommer, gå in och lägg dig, Ryning, du är ohjelplig. — Nej du, jag stannar qwar; jag märker, att du har kuckel för dig, min lilla gumma; men det skall jag sätta p för, fer du, stort PP P. Genom dörren inträdde en herre, fom öfmerra: skade alla tre, ehuru det war ingen annan än Ate Lundberg, lugnt leende och obeswärad fom wanligt. — Goddag, godrag, fade kaptenen Helt wänligt och glömde på ögonblicket det närwarande. Tack för