Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1863, sida 3

gra, knotiga singrar vid de dynde får gorna af den slocknande vaktelden, tvs kölden kändes skarp och pitang i soluppgången, och en lätt rimssost glimmade i den gamle soldatens redan j sig sjell gråsprängda mustacher. Veteranen var en lång, ytterligt mager gestalt, fyra tum öfver tre alnar, skon oberäknad Hans anletsdrag voro hårda, ärriga och väderbitna, ungefär som ett ansigte, måladt på en skylt, och med hvilken stormen, regnet och snön farit illa Hans ögon voro grå och skarpa, blicken djerr och hastig; man nästan anade, att man hade en utmärkt skytt framför sig När han tog af sig hatten, för att slå dammet af den blottade han ett alldeles kalt hutvud, endast omgifvet af några, glesa, gråa lockar. Han var en varelse af blott senor och, härdad till en nästan jernartad materia, oböjd under tiden och mödorna, känslolös för strapagen, som tör faran Hans kamrat, som stod bredvid honom, tycktes ha utbytt barnskorna mot soldaten. Hans ålder kunde näppeligen beräknas till mera än aderton eller nitton år. Hans ansigte var fylligt och hade ännu icke utbytt sina rosor och liljor mot den brunaktigare och mera jemt fördelade färg, som är manna-anletets tillhörighet. Det var nästan med uppsynen af en lärjunge, som han skadade upp till den ålderstegne, högväxte kamraten. Pah! yttrade veteranen, att skjuta en Ryss i krutröken är icke svårare än att skjuta en sofvande björn i morgondimman vid Uleå träsk. När du ser en blixt gå ut ur krutmolnet midt emot dig, sikta då fyra tum nedanom, och pang! så har du tagit din karl på det ömma. Tacka sedan din Gud, att verldeu har en Ryss miudre, och ladda äter din bössa Men Gud vet ändå korpral! om jag icke kommer att darra på handen vid det första skott jag skjuter. Gör ingenting, gosse! Sådant der kommer med tiden Skam till sägandes, tror jag icke, att många jägare bär vid regementet stå så lugna, som jag i kulregnet, och jag har varit med, då jag stätt till smalbenen i blod, då döden koyckte kamraterna till både höger och venster om mig, utan utt jag kände mitt hjerta klappa fortare än vanligt. Men ändå, första gången jag gick till en drabbning — det var emot Fredrik den ende då trummorna hvirflade och trumpeterna ljödo och jägarelden smattrade framför oss och de första kanonskotten doft rullade öfver slätterna, då, pojke! hade jag en aning om hvad räddsla vill säga Men jag har aldrig känt denna aning sedermera. Den, som har offrat hela sitt lif åt hämnden, tillade han, vet icke hvad bäfvan betyder. Han kan endast frukta, att hans rof skall undslippa honom. Och mina rof äro så många, att knappt hatet kan räkna dem, och — hatet har ändå godt minne (Forts. )