Norrländska Korrespondenten – 31 december 1863, sida 3

Snögestalten afkastade kåpan, och framför den förundrade jarlen nedböjde sig ödmjukt den svaga qvinna, som förut irrat i skogarne. Hon syntes alldeles utmattad och förmådde blott säga: stränge, mäktige herr jarl, rädda mig! Sedan den unga qvinnan af jarlens maka blifvit på det vänligaste omhuldad och förfriskad med en varm dryck, omtalade hon, att hennes namn var Alfhilda, att hennes fader varit en af konung Erik läspes riddersmän, men var nu död, och att hon på sin moders gård, der hennes far hade varit modrens och systerns skydd, lefvat i fred och lugn, till dess Holger friade till henne. Då hon sagdt nej, hade Holger i vredesmod ridit bort, men under hotelser lofvat att snart återkomma. Han kom äfven på sjelfva julaftonen, åtföljd af flere kämpar för att, enligt tidens barbariska och grymma sed, med våld taga sin brud. Holger kom i strid med Alfhildas bror, hvilken han dödade, och under tumultet flydde Alfhilda, eftersatt af Holger. Till en början hade hon ej annan afsigt än att komma undan; men plötsligt fick bon den tanken att fly till det nära belägna Bjelbo och söka skydd hos Birger Jarl. Under jungfruns berättelse blef jarlen alltmera allvarsam. Hans händer knötos krampaktigt, den höga pannans ådror svällde, och ögonen sköto blixtar af vrede. Vid Gud och S:t Erik, detta ofog är nu hög tid att afskaffa, ropade jarlen, och slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang, och liksom till svar härpå dånade trenne starka slag ånyo på dörren och Holger med sin kamrat inträdde Likt en rädd dufva, som söker skydd mot höken, slöt sig den darrande Alshilda intill den ädla fru Ingeborg, då hon varseblef sin förföljare. Hvad söker ni här, frände? ropade jarlen med skarp röst, då han i Holger igenkände en afiägsen slägting. Jag söker min rättmätiga egendom, jungfrun der, svarade Holger och gjorde min af att stiga fram till Alfhilda. Tillbaka! dundrade jarlen och gjorde en hotande åtbörd åt Holger, huru vågar du, unge frände, att göra hemgång tvärt emot mina lagar? Men allt detta skall kosta dig dyrt! Hon är min utkorade brud, och jag skall straxt hafva henne, svarade Holger trotsigt och sökte tränga förbi jarlen. Hvarken straxt eller någonsin skall du hafva henne, oförskämde! ropade jarlen, och gaf med flatsidan af sitt svärd Holger ett så kraftigt slag, att denne bedöfvad tumlade tillbaka. Med hvad rätt, frände jarl, förhåller du mig min rättmätiga egendom ? ropade Holger, fiammande af raseri, sedan han något hemtat sig från det döfvande slaget. Med den rätt, som Svea rikes lagstiftare eger, genmälte jarlen stolt; — — —